To change or not to change – that’s the question

De personer som inspirerar och imponerar mig allra mest är de som har haft modet att göra en stor förändring i sitt liv. Att vilja göra något helt annat än det man idag gör kräver kreativitet, målmedvetenhet och framförallt mod. Det kanske handlar om att byta bana i karriären, att flytta utomlands, att starta eget, att återvända till skolbänken. Många i omgivningen står kanske helt frågandes och mumlar något i stil med ”du har det väl bra som du har det”, andra som kanske gjort samma resa, eller iallafall tänkt tanken, hejar förhoppningsvis på.

Som föräldraledig är det ju vääldigt lätt att få en livskris light. Under alla dessa timmar till fots, med träden som främsta sällskap, och förhoppningsvis en sovande bebis, hinner man ju tänka en hel del. Tanken att återvända till precis samma läge som innan barn kan vara väldigt trygg och lockande för många, för andra är den avlägsen. Men om man nu vill göra något helt annat, hur ska man gå tillväga? Vad krävs för att gå från tanke till action? Hur får man med sig familjen på spåret? Det är så mycket enklare att inte göra en förändring. Just därför är jag så imponerad över alla som faktiskt löper linan ut. Helst innan man har nått en punkt där man inte själv är in charge. Kanske säger kroppen ifrån pga stress, kanske är det något annat som gör att man till slut tvingas göra en förändring. Det är ju så mycket trevligare att få till en förändring innan dess, men inte alltid så himla lätt. Jag tillhör de som tror att man ska våga testa, att det man ångrar mest är det man inte provade.

Men det är också en fara i att tro att man blir nöjd bara man gör det där och det där. Bara man köper en större bostad, bara man byter jobb etc etc. Jag tror på att göra små förändringar kontinuerligt, för att slippa hamna i ett läge där man vill ändra på precis allt, och då blir det så övermäktigt att det inte blir något av det, eller att man tror att bli yogalärare i Nepal eller flytta till en fiskeby i Thailand är lösningen på alla tankar. Och det kanske det är! Men oftast krävs det inte så stora förändringar för att känna att man kontinuerligt utvecklas, om man successivt ser till att vidareutbilda sig, eller ta på sig nya arbetsuppgifter, kanske byta ut en möbel här och där. Då behöver man kanske inte flytta till Nepal eller kasta sig över Hemnet i ren desperation efter förändring.

Två föräldraledigheter och en lång, underbar vistelse med familjen i Thailand har iallafall fått mig att inse att det är hög tid  att göra en större förändring. Vad det blir är inte klart, men något ska det banne mig bli. Jag har snackat och snackat om det så länge och nu tänker jag att det verkligen gäller att passa på. Helt plötsligt står man där i ekorrhjulet igen. Då kan det kännas som att tåget har gått (även om det går så många tåg om man bara är öppen för det) och man vet aldrig vad som händer framöver. Och det värsta som kan hända är att vi har provat, och värre saker kan jag tänka mig… Typ som att inte ha vågat eller inte ha provat. Jäklar vad stolt jag skulle bli över mig själv om jag faktiskt går från ord till handling den här gången!